Från tvättmaskin till köksbord

Vår lille(?) Mums-Mums kom till oss för åtta månader sedan från Stockholms Katthem. Han hade tagits tillvara, tillsammans med sin mor och syster, i trakterna vid Odengatan i centrala Stockholm.
Han var hanterbar, men inte helt trygg med oss tvåbeningar. När han kom till oss tog han till en början sin tillflykt bakom tvättmaskinen. Så fort någon av oss tvåbeningar kom i närheten smet han iväg som en oljad blixt. Men han hade två "svagheter" - mat och nyfikenhet - som vi insåg att vi kunde dra nytta av.
Mat är nog hans starkaste drivkraft. Det dröjde inte alltför länge förrän han åt kalkonpålägg från handen. Och med nypåfyllda matskålar var han så upptagen att man kunde få klappa honom utan att han for iväg.
Nyfikenheten gjorde att han gärna ville ha koll på vad vi gjorde, men han tyckte även att det var mycket fascinerande att ligga på en köksstol och tassa efter hundarna. Vi vande honom vid vår närvaro genom att ständigt småprata med honom och att, när tillfälle gavs, antingen klappa honom eller lyfta upp honom för lite mys.
Och en dag efter flera måmader så kom det stora genombrottet, då svansade han runt på köksgolvet och strök sig mot Johnas ben. Och sedan har det fortsatt i den riktningen. Han har tagit för vana att morgonhälsa genom att kasta sig på rygg på köksbordet för att bli klappad på magen. Han har också börjat med att buffa med huvudet för att få uppmärksamhet. Och spinnmaskinen går igång så fort man lyfter upp honom.

Mums är ett exemel (av många) på att man måste ha tålamod med katter. Man ska inte ge upp efter några veckor/månader. Det handlar om tålamod, små steg och individuell anpassning för att bygga en relation med en katt, speciellt om den är lite försiktig/skygg i början.